Svanskotan

Ja lille bloggen. I söndags morse packade jag ner den här vårterminen i mina två resväskor och sportbag, sen tog jag och min danska en morgonbuss till Toronto. Resan tog ungefär 7 timmar. Vi hade fått lov att bo hos hennes släktingar som har en riktig lyxvilla strax utanför Toronto centrum. De mötte upp oss på busstationen - så snälla! Huset levde verkligen upp till förväntningarna. Sex badrum, gymrum, jacuzzi, trädgård med trädgårdsmästare etc etc. Wow alltså. Enda flickan i familjen (10 år) var supertaggad på vårt besök och visade oss runt i det stora huset när vi kom. Sen ville hon också ta oss på en tur i parkområdet som låg i närheten. Vi stannade till på lekplatsen. Hon vill gärna att vi skulle hänga med henne upp i klätterställningar och dylikt. Med snart 25 år i kroppen känner jag mina begränsningar och tackade vänligt men bestämt nej till alla förslag om klättervägg, armgång osv. Men, hon hade ju sett fram emot att vi skulle komma, och hu så tråkig jag kände mig som inte ville bjuda till. Ett litet rutschkaneåk har väl ingen dött av? Eller? Det blev en jädra smäll. Jag hade jeans på mig och trodde att jag skulle behöva ta lite fart för att överhuvudtaget kunna glida ner för den där banan. Mitt andra dåliga beslut inom loppet av sisådär 30 sekunder. Jag landade rätt på arslet i den hårdpackade sanden nedanför. Vet inte hur högt det var mellan änden och marken men tillräckligt för att jag skulle slå i så hårt att jag inte kunde resa mig. Min danska hjälpte mig att åla mig ut till en gräsplätt intill. Jag kallsvettades och kände att något var väldigt fel. En märklig dröm senare vaknade jag upp av att hon ruskade i mig och frågade hur det stod till. Lilltjejen hade sprungit hem efter sina föräldrar och några av grannarna som också hängde på lekplatsen hade ringt larmcentralen. Sånt ståhej! Men glad att jag blev så väl omhändertagen. Vi lyckades avstyra ambulansen från att komma, jag var ju vaken, hade rejält ont men kunde med lite hjälp och tålamod resa mig upp. Kände inte att det fanns behov vård. De envisades med att jag skulle komma eftersom jag förlorat medvetandet (var rädda att det hade med hjärta eller nacke att göra) men jag var likaenvis tillbaka och sa att det inte var nödvändigt att de kom. Sen haltade jag hem i sällskap av familjen. Tackade grannarna för hjälpen. Hur pinsamt?!?! Hade varit där 1 timme sen skulle detta behöva hända. Jag fick ice pack, pain killers och värmedyna för att lindra. Blev sängliggandes ett tag. Lite senare under kvällen bjöd familjen ut oss på kinesisk restaurang. Så mycket mat, så gott - bästa jag ätit under hela mitt utbyte! Ändå fint slut på en tumult dag