Doomsday

 Så var den här, dagen med ett fett capital D. Slutredovisning av mitt finita elementprojekt. Låt mig bygga upp scenariot så att ni förstår någorlunda hur det kändes inombords.

 

Tänker att ni läser den svåraste kursen ni någonsin läst (och om ni aldrig har läst någon kurs, tänk er att ni läser en dagstidning om nåt ämne inte in känner till, skrivet på latin som ni inte behärskar). Tänk er också att ni har en publik av ivriga doktorander, experter på ämnet - och latin - som bara hungrar efter att få grilla dig med frågor och letar fel i ditt projekt. Tänk er dessutom att ni hittills inte presterat så bra i kursen, och att allt comes down till den här presentationen för att överhuvudtaget klara kursen du ägnat otaliga dagar och nätter på för att reda ut. Lägg därtill, att du hållit dig vaken större delen av natten för att hinna fixa med presentationen, för att du har haft två andra presentationer och ett prov dagarna före, så du har inte hunnit förbereda vad du ska säga, på latin, om det svåra ämnet. Så till sist, tänk er att den ivriga audiensen av doktorander alla har ett varsitt formulär framför sig och betygsätter ditt performance (s.k. peer grading), vid sidan om den brutala professorn. Ganska trista förutsättningar.

 

However, på något sätt lyckades jag ta mig igenom presentationen utan att ballar ur av panik. Jag vet inte vad som hände. Det har gått mindre än två timmar och ändå kommer jag inte ihåg någonting. Tror jag gick in i trans.

 

Nu ska jag kötta finals!..och ett par rapporter...ja och en assignment. Men sen är det över! Ingen big deal - bara gör't! Känner hopp om livet - och om våren. Det som göms i snö (jodå, här är fortfarande gott om snö om än mycket varmare, över nollsträcket med råge)